Psykologi

Längre artiklar:

NOTERAT: Färre bowlar ensamma (Ur Leva nr 11/06)

År 2000 uppmärksammade Robert D. Putman fenomenet att amerikaner blir allt ensammare i boken Bowling Alone. Nu visar en färsk undersökning att antalet amerikaner som saknar en nära vän mer än fördubblats de senaste 20 åren. Trenden pekar mot mindre nätverk, mer fokuserade på den innersta kärnfamiljen. I Sverige är det tvärtom. 1980 uppgav drygt 35 procent av de tillfrågade männen och 20 procent av kvinnorna att de inte hade någon nära vän utanför familjen. 2003 hade de siffrorna sjunkit till 20 procent för män och 15 för kvinnor. Svenskar får alltså fler vänner att ta med till bowlinghallen.
(Källor: Duke University, SCB)

NOTERAT: "Om bara”-syndromet

Känner du ånger över något du borde ha gjort eller sagt? Ta tillvara ångern och bli en bättre människa. Det menar psykologen Neal Roese, som skrivit en bok om ”counterfactuals”, d v s motsatsen till faktum: vad hade hänt om Hitler vunnit kriget? Om jag pluggat bättre i skolan? Om jag sagt ”ag älskar dig?” Att analysera sin ånger över det som inte blev kan enligt Roese ge två goda resultat: att man inser att man gjorde fel och gör bättre ifrån sig nästa gång, eller att man inser att alternativa handlingar varit värre.
Källa: Medical News Today

Därför trivs vi i flock

Tjejmil, rockkonsert, väckelsemöten – många tusen röster tillsammans, händer som sträcks i skyn, tio tusen löpare på rad. Vi människor gillar att vara många tillsammans. En stor människomassa tillåter oss att vara oss själva, anonyma i ett hav av folk. Aldrig ensamma men ändå på något sätt osynliga. Är det flockdjuret i oss som gör att vi springer, sjunger och demonstrerar tillsammans?

– Jag tror att en central faktor som avgör att människor gärna gör saker i stora grupper är känslan av att få gå upp i något större, starkare och mäktigare än en själv, med den extra kryddan att vara anonym, säger Stefan Jern, psykolog, organisations- och gruppkonsult som forskar om grupper och sociala system vid Linköpings Universitet.
– Massan ger också en ansvarsbefrielse för de egna handlingarna, och man slipper styras av sitt samvetes trånga tyranni. Exempel på en sådan massa kan vara karnevalståget i Rio.
– Biologiskt sett är vi väl flockdjur, alla högre primater är flockdjur, säger Stefan Jern.

Inom de humanistiska vetenskaperna råder delade meningar om huruvida vi föds till gruppvarelser, eller om det är något vi lär oss i familjen.
Freud menade att vi inte föds till gruppvarelser, utan socialiseras till det med början i familjen, ”triangeln” mor, far och barn. Men från 40-talet och framåt har hans efterföljare menat att vi faktiskt är ”dömda” till att leva som gruppvarelser, i och med barnets relation till modern redan på fosterstadiet. Vi förhåller oss alltid till en grupp, en klan och ett kollektiv. Det största av dem är massan. Stefan Jern säger att det är skillnad på ”grupp” och ”massa”, då en massa är på en helt annan nivå.
– Och alla som deltar på något sätt påverkas. Ta Tjejmilen i Stockholm som jag tittat på. Det är så många, och bara kvinnor – det är fantastiskt.

Andra exempel på stora massor omtalade för sin energi är rockkonserter, hockey- och fotbollsmatcher, demonstrationer och politiska möten. En förklaring till att känslor sätts i svang kan vara att man sveper in sig i anonymitetens mantel. Ingen vet vem man är, men man är ändå en del av det stora.
Förut skyllde man på massuggestion – ett begrepp som inte används i dag. Företeelsen ansågs antisocial och farlig eftersom man trodde att massan blev okontrollerbar. Nu har man belägg för att så inte behöver vara fallet. Även upplopp kan vara kontrollerade i sin våldsamhet. Många massor samlas dessutom i positivt syfte.

Göran Burehult är arkeolog och har skrivit boken Det ofullkomliga djuret. Kropp, själ och livsstil i ett evolutionärt perspektiv. I boken använder han ett år som måttstock på den tid människan hittills har existerat på jorden. I så fall introducerades jordbruk och boskapsskötsel först en kvart
innan tolvslaget, på nyårsaftonsnatten den 31 december. Den industrialiserade tiden startade tio sekunder före midnatt. Han skriver om hur lång tid det tar för den biologiska evolutionen och för förändringar att märkas, och menar att vi har närmare till stenåldersmänniskan inom oss än vad vi är medvetna om, både fysiskt och psykiskt, och att våra grundläggande behov och känslor kommer att vara desamma under årtusenden framöver.
– I dag i våra urbana miljöer lever vi väldigt obiologiskt, på ett sätt för vilket vi inte är evolutionärt anpassade. Vi har som upprättgående människor i sex miljoner år levat i mycket små grupper om ca 30 individer, där närgruppen alltid funnits till hands och skapat trygghet.

I boken skriver Göran Burehult hur gruppstorleken anpassades både efter möjligheten att överleva och att kunna leva fredligt tillsammans. En ensam individ klarade sig knappast längre än ett år, medan en grupp på ca 25 individer hade goda chanser att klara sig kanske 500 år, om de hade kontakter med andra grupper.
Dock ökar risken för konflikter inom grupper av människor med antalet individer. Studier av sentida fångstfolk, som Australiens aboriginer och Kalaharis bushfolk, har visat att de flesta har en gruppstorlek på 20–70 individer. För sin överlevnad måste dock ett antal grupper vara organiserade i en större enhet, en stam, och för att undvika inavelsproblemet krävs minst 475 individer.
– Först i sen tid har samhällsinstitutioner tagit hand om barn och åldringar, och vi lever tätt inpå en massa främlingar. Under hela vår evolution har vi behövt vara misstänksamma och vaksamma mot okända grupper av människor – det sitter säkert i ännu idag.

Av Catarina Palmklint/Leva

Upp igen

Våga be om hjälp när du mår dåligt!

En ny bok vill vara motvikt till självhjälpstrenden

Våga be om hjälp! Du behöver inte fixa allt själv, det finns hjälp att få. Inte minst när det är i själen det gör ont. En ny självhjälpsbok – eller snarare antisjälvhjälpsbok – vill få oss att le åt åt krisen, deppigheten och utbrändheten. Och sedan be om hjälp för att göra något åt det.

Av Catharina Hansson

Namn: Anna Harvard och Lena Ollmark
Ålder: 29 resp 37 år.
Gör: Anna illustratör och formgivare, Lena manusförfattare och journalist.
Aktuella: Med anti-självhjälpsboken Första hjälpen för insidan (Bokförlaget DN).

Journalisten Lena Ollmark och illustratören Anna Harvard, som skrivit boken Första hjälpen för insidan, (Bokförlaget DN) är trötta på självhjälpstrenden.
– När man mår riktigt taskigt är det inte bara att köpa en bok. Man ser folk bli rena självhjälpsnarkomaner, de drar i sig bok efter bok, men mår lika dåligt som förut, säger Lena.
Annas humoristiska och en smula ironiska illustrationer är en viktig del i boken.
– Humor ger en hälsosam distans, säger Lena. Den gör det lättare att ta till sig informationen. Det betyder absolut inte att vi inte tar problemen på allvar - tvärtom - det är de allvarliga sakerna som man verkligen behöver skämta om.
Lena vet. Hon har själv mått dåligt och fått hjälp i form av både terapi och antidepressiv medicin.

– Det hjälpte mig jättemycket. Det funkar förstås inte för alla, men jag tycker inte att folk ska vara så rädda för att prova det som ett alternativ. Jag skulle aldrig rekommendera någon att äta medicin utan att samtidigt gå och prata med någon. Kombinationen terapi plus medicin funkar bäst.
I boken presenteras de former av hjälp man kan få i dag – mediciner och hur de funkar, olika terapier och vad de går ut på. Flera möjliga lösningar istället för en allenarådande. Lena menar att de absolut inte vill ge några patentlösningar utan väcka hopp, nya frågeställningar och nya perspektiv.

Boken vänder sig först och främst till den ironiska generationen, 60- och 70-talisterna. ”Tamkatterna”, som Lena och Anna kallar dem – och sig själva. De ständigt omhändertagna, som aldrig blir vuxna. Som ofta mår dåligt utan att fatta det.
–Vi har allt det materiella och ska försöka fylla våra liv med upplevelser. Och det kan vara svårt. Det kan vara enklare att snickra ihop en veranda och känna sig nöjd med det än att bli lycklig av upplevelser. Vi vill så gärna lyckas, men vi ska inte luras att tro att vi alltid ska må bra för det.

”Det kan göra ont och ta tid – men det går att förändra sitt liv”
Lena Ollmark sammanfattar 8 tankar ur sin bok Första hjälpen för insidan.”Vi vet att vi borde vara lyckliga och självförverkligande”
Därför mår så många dåligt just nu:
- Människor har alltid haft trassel med själen och en växande psykisk ohälsa har säkert många olika orsaker, kriser och depressioner är ju väldigt individuella. Att det har blivit mer okej att prata om själsliga problem är naturligtvis en orsak till att problemet synliggjorts. Anser man att detta därför är ett lyxproblem kan det poängteras att fler misshandelsfall också anmäls numera…
- Det som är häftigast med vår samtid – fördomsfria ideal och valfrihet – är också knepigast. Generationen av tamkatter, 60- och 70-talisterna, är så omhuldade, deras enda uppgift är att vara lyckliga och självförverkligande. Det är inga små krav att ha på sig.

- Att våra förebilder dessutom främst är fiktiva – hämtade från filmer, böcker och tv – ger oss feta utmaningar. I en berättelse har varje replik och händelse en mening i det stora sammanhanget – så är det ju liksom inte i livet. Mina onsdagsmorgnar är tvärtom ofta rätt meningslösa i både små och stora sammanhang…

”Det är inte normalt att gråta varje morgon”

Ett fel som många gör, enligt Lena:
- En kris eller depression är ofta knuten till en förändring – som man just gått igenom, alternativt som man borde gå igenom. Oavsett vad som utlöser krisen bör man passa sig för att normalisera det dåliga måendet. Det är inte normalt att gråta varje morgon på väg till jobbet, eller att tro att din mormor hatar dig för att du fick den minsta kakan. En annan fara är att tro att enkla, snabba lösningar och beslut ska göra allting bra. Att köpa trisslotter för en månadslön eller att säga upp bekantskapen med din bästa kompis kan helt klart förändra ditt liv – frågan är om det är till det bättre i längden…

”Våga förändra, men stressa inte”

Vad man borde göra:
- Alla är olika, har olika kemiska profiler, lever i olika situationer, med olika kriser och perspektiv. Men det är alltid nyttigt att ta sig själv (och andra) på lagom mycket allvar. Distans och medvetenhet kan man komma långt med. Det är bra att fundera över vem man vill vara, hur man vill må och hur man vill förhålla sig till sin omgivning. Sedan kan man se över hur man själv kan påverka sitt liv och sin situation – kanske genom att våga be om hjälp att se sig själv och sitt liv ur nya perspektiv. Våga förändra ditt liv – men stressa inte.

”En stor lycklig eller olycklig cocktail”

Tre tröstande tankar:
- Om du vill så kommer du med största sannolikhet att kunna må bättre. Det kan göra ont och ta tid - men det går att förändra sitt liv.
- Det finns alltid de som har det värre - och det gör inte skiten ett dugg bättre.
- Allting du känner är egentligen bara signalsubstanser och kemi. Du är egentligen bara en stor lycklig eller olycklig cocktail!

Upp igen